Akram är en överlevare

Instängd under rasmassorna

Akram låg och sov i sitt hem i nordvästra Syrien när de första skakningarna av jordbävningen kändes. "Det var ett litet ryck först", säger han. "Mina föräldrar väckte mig. Men vi bestämde oss för att inte lämna byggnaden."

En stund senare blev skakningarna så starka att värmefläkten i hans rum började skaka okontrollerat. Tegelstenar föll från taket innan Akram hann lämna sängen. Han slogs medvetslös och blev instängd under rasmassorna.

"Sen kommer jag ihåg att min pappa drog ut mig och väckte mig genom att stänka vatten på mig", fortsätter han. "Sedan föll väggarna ner över oss."

När de första skakningarna avtog försökte hans mamma hoppa från andra våningen för att ta sig till en säker plats. "Men innan hon hann, svimmade hon", säger Akram. "Jag trodde att det var slutet – att vi inte skulle klara oss."

Ingenting kvar

Under följande minuter lyckades Akram och hans familj mirakulöst fly. "Min pappa skadades, hans ben var brutet och min mamma hade frakturer i sina axlar och på sina revben. Men tillsammans lyckades vi få ut henne från rasmassorna och bära ner henne.", säger Akram.

Nästa dag skulle familjen ta sig över till hans farfars hem, ett tält i ett internt flyktingläger, där de sista evakuerade från den 12 år långa konflikten bor.

Nu är Akram och hans föräldrar en symbol för regionens krympande biståndsinsats. Medan förnödenheter och monetära medel strömmar in i Turkiet, får nordvästra Syrien fortfarande mycket mindre stöd. Endast en handfull organisationer är aktiva i regionen, War Child är en av dem.

Psykologisk första hjälpen

War Childs verksamhet möjliggörs genom ett nära samarbete med lokala partnerorganisationer. Sedan den 6 februari har vi arbetat oavbrutet tillsammans med dem för att stötta genom akuta insatser.

Vårt mål är att nå ut till familjer som Akrams, med grundläggande förnödenheter så som mat och tak över huvudet – men också med livsviktigt skydd och psykologiskt stöd.

"I nödsituationer som de här erbjuder vi en specifik typ av stöd som kallas psykologisk första hjälpen", säger Kieran King, War Child Head of Humanitarian Programming. "Precis som vanlig första hjälpen, syftar den här typen av hjälp inte till att bota eller ersätta vård på sjukhus. Den syftar till att undersöka behoven hos de som upplever psykiska besvär."

Han fortsätter, "Vi säger inte att den här typen av hjälp har företräde framför medicinsk hjälp, mat eller ett tak över ett barns huvud, men vi ser ett behov av att psykologiskt stöd ska vara en del i de mest akuta insatserna."

"Om barn är rädda eller har ångest, med flashbacks eller återkommande mardrömmar, känner de sig då hungriga? Kan de sova gott?"

Långvarigt efterskalv

Tillbaka till Akram... Det skrämmande är att den här typen av upplevelser, av smärta, rädsla och katastrof, inte är något nytt för honom.

För bara några år sedan var han mitt i en lektion, när bomber släpptes över hans skola. "Jag kommer ihåg att jag såg stridsflygplanen", säger han. "Jag kommer ihåg att jag var rädd".

Hans äldre syster undervisade på en annan skola några kvarter bort. Hon dog i attacken.

Även om det är svårt att föreställa sig hur hans situation skulle kunna bli mycket värre, tror Akram att det faktiskt kan det. "Det var en skrämmande händelse och svåra dagar", säger han. "Men det som hände med oss i jordbävningen och vad som har hänt sedan dess; det är mycket svårare än vad vi tidigare har upplevt".

"Jag önskar att min syster kunde komma tillbaka, men det är omöjligt. Om Gud vill, så kommer vi träffas i himlen".

För tusentals barn i nordvästra Syrien börjar tiden rinna ut. Många sover i provisoriska härbärgen i minusgrader, utan el, vatten eller andra förnödenheter.

Vill du hjälpa till? Här kan du swisha en gåva.