Varje natt drömmer Liza från Ukraina om att få åka hem

Tolv dagar i ett skyddsrum

Liza och hennes mamma hörde krigets allra första explosioner. "Det var väldigt skrämmande. Vid varje explosion var jag tvungen att skrika", minns Liza. "Några veckor senare kom soldater till vår stad. Mamma sa att det var för farligt och att vi måste ta skydd i källaren. Det var iskallt där. Som tur var hade vi vår katt Myshka med oss." Lizas mamma tillägger: "Den 13:e dagen, när vi lämnade källaren, var Myshka inte längre vit utan helt svart av smuts."

Att lämna allt bakom sig

Familjen hade egentligen inte planerat att fly, men när även skyddsrummet blev för farlig hade de inget val. "Mamma sa att vi var tvungna att fly." Liza flyr till gränsen med sin mamma, mammas vän och hennes dotter. Efter en orolig resa når de till slut Uzhgorod, en ukrainsk stad nära den slovakiska gränsen.

Psykologisk hjälp

De första månaderna efter flykten var svåra. "Vid varje larm gömde jag mig. Jag kom inte ut ur mitt rum och ville inte träffa någon", säger Liza. "På vår säkra plats får Liza och de andra barnen tre timmars undervisning tre gånger i veckan", säger Eleonora Kulchar, chef för BLAHO - en av våra partnerorganisationer i Ukraina. "Barnen får också psykologisk hjälp, en och en om det behövs. Två gånger i veckan har de konstterapi. I början var Lizas teckningar, som många andra nyanlända flyktingbarns teckningar, svarta, gråa och röda."

Mer och mer färg

Lizas mamma berättar: "Efter två månader började Liza arbeta med en psykolog. Sakta men säkert kröp hon ut ur sitt skal." Nu, några månader senare, ritar och målar Liza med mycket mer färg. "Hon kämpar fortfarande, men det går mycket bättre. Man märker att barnen här kan slappna av mer och mer. Jag också - föräldrar och vårdgivare får också individuell terapi och gruppterapi. Vi får så mycket stöd och kärlek här. Det är ett paradis jämfört med vad vi upplevde i Donetsk. Vi är så tacksamma för alla som befinner sig på denna säkra plats."

Att prata om kriget är svårt

Här är Liza säker, men kriget släpper henne inte. "Att prata om kriget väcker obehagliga minnen. Jag gör de, annars fastnar de i mitt huvud, men det är väldigt svårt." Hon fortsätter: "Jag frågade min mamma häromdagen om det också var krig när hon var barn. Hon sa att det var det inte. För några dagar sedan såg jag bilder av min stad i ruiner. Då var jag tvungen att gråta jättemycket."

Distraktioner och kramar

Det dagliga livet på vår säkra plats ger Liza den distraktion hon behöver: "Vi har lektioner och gör många aktiviteter. Alla här har en uppgift. Genom att vara upptagna tillsammans tänker vi inte på vårt hem hela tiden. Jag är glad att det finns många barn här att leka med." Att gosa med katten Myshka hjälper också. "Myshka är en stor tröst för flickorna. Kärlek från djur läker, det är uppenbart", säger Lizas mamma och ler.

Blommar ut på den säkra platsen

Oksana, en av handledarna på vår säkra plats har ett en stor förändring i Lizas. beteende. "När Liza kom hit var hon väldigt orolig. Hon kunde inte sova och hade huvudet fullt av obehagliga tankar. Genom vår konstterapi, våra lekar, rörelseaktiviteter och vårt psykologiska stöd ser jag hur barn som Liza sakta men säkert blommar ut, skrattar, leker och lär sig nya saker. Jag ser hur de blir lyckligare. På vår säkra plats känner de sig skyddade och vågar försiktigt drömma igen."

Hjälp oss ta kriget ur barnen i jul

Liza är ett av 200 miljoner barn som växer upp i krig eller på flykt. Krig är hemska och skrämmande men vi vet också att barn är starka och modiga. Och med rätt stöd kan de växa upp till trygga vuxna. Med hjälp av psykosocialt stöd, utbildning och skydd ser War Child till att barnen får bearbeta sina upplevelser och bygga upp sin motståndskraft. På så sätt skapar vi en bättre morgondag, för barnen och världen.

Vi vill stötta så många barn som möjligt, men vi kan inte göra det på egen hand. Vi behöver din hjälp. Så att barn som Mado i Uganda, Liza i Ukraina och Adil i Libanon vågar drömma om en bättre framtid.