Roda har många drömmar, den största av alla är enkel

Nya vänner

Vi träffar Roda för första gången en varm sommardag i Uzjhorod, Ukraina - en historisk stad på gränsen till Slovakien i landets västra del. Så snart vi kommer in i den dammiga receptionen i en före detta restaurang som blivit ett provisoriskt skyddsrum känner vi de nyfikna blickarna från Roda och hennes vänner som fnittrar i ett hörn i en svart lädersoffa.

Medan jag slänger av mig min ryggsäck och gör mig bekant med personalen, håller kameramannen Michael redan på att bli vän med Roda och hennes kompisgäng. Han börjar ta några bilder på vännerna och så sätter de igång att posa som om de aldrig gjort något annat. ‘’Vill ni ta ett foto av mig nu?’’, frågar Michael och lägger oberört utrustningen värd tio tusentals kronor i deras händer. Det blir snabbt tydligt att det är Roda som har ansvaret när hon klickar på utlösaren och fångar Michael på bild.

Dagen då kriget kom

Det startas en fotbollsmatch och Roda är helt klart en skicklig dribblare med. När man ser hur de är glada och skrattar är det svårt att förstå vad Roda och hennes nyfunna vänner har gått igenom under de senaste månaderna.

"Jag minns dagen då kriget kom", säger hon lugnt. "Jag och min vän lämnade huset för att gå till boxningsträningen. Vi gick ut och hörde ett högt ljud". Jag bestämmer mig för att göra en paus för att försäkra mig om att hon inte känner någon press att berätta om så svåra händelser, men Roda är ivrig att berätta sin historia och fortsätter snabbt utan rädsla eller tvekan. "Det var ungefär som en helikopter, men när vi vände oss om såg vi en raket. Sedan kom det en stor explosion i den närliggande byn. Den var så kraftig att allting skakade. Det var väldigt skrämmande."

Flykten hemifrån

Roda och hennes väninna övergav träningen och sprang inomhus. De satt som fastklistrade på platsen och väntade på att familjen skulle komma hem. "Det började bli mörkt och vid något tillfälle insåg jag att jag hade lämnat min valp ute i trädgården. Jag gick ut för att hämta honom och såg hur himlen lyste upp av eld. Det var mycket farligt att stanna kvar så det var därför vi åkte därifrån", berättar hon.

Nästa morgon flydde Roda och hennes mormor från Odessa med ingenting annat än några få resväskor. "Min valp var för liten för att följa med oss på tåget så han stannade hemma hos min farbror", säger hon.

Detta är första gången jag ser smärta i hennes ögon.  

En fristad

Två dagar senare kom familjen till Uzjhorod, tillsammans med omkring 4000 andra personer som anlände med tåg de första dagarna.

"Tack vare att min stad ligger vid den slovakiska gränsen och nära Ungern blev den en säker plats för familjer som flydde från våldet", säger Oksana, en av de två kvinnorna som driver härbärget. "Vi gjorde allt vi kunde för att hjälpa dem: att ge dem ett hem utan kostnader, lite mat och grundläggande saker för deras överlevnad, men vi var inte utrustade för att hantera detta. Många människor var desperata, många var stressade."

I sju år har Oksana arbetat för den lokala organisationen BLAHO, en organisation som erbjuder utbildning för marginaliserade romska barn. Men den dagen förändrades allting. "Det var som om tiden stannade, det normala livet upphörde", säger hon.

I mars öppnade Oksana och BLAHO:s direktör Eleonora ett härbärge. "Vi hyrde ett hotell och byggde om det till ett härbärge. Rummen fylldes omedelbart så vi köpte madrasser och lade ut dem i hotellets restaurang", berättar hon.

Dela färdigheter

Det svåraste med denna övergång, förklarar Oksana, var det plötsliga behovet av att stödja dessa familjer, inte bara med mat, vatten och en plats att vila på, utan även psykologiskt. Det var där War Child kom in i bilden.

"Vi var inte i Ukraina när kriget startade och vi bedömde snabbt att vi inte hade de bästa förutsättningarna för att fysiskt gå in i landet", säger Ramin Shahzamani, chef för War Child. "Men vi kunde istället stödja lokala partner, precis som BLAHO, för att stötta de människor som upplever psykisk nöd. Vad behöver ett barn när det är i nöd? Vilka andra beteenden eller känslor är det troligt att de kommer att uppvisa? Det var dessa frågor som vi försökte besvara."

Oksana och en lärare valdes ut för en tredagars onlineutbildning för att hjälpa dem att utveckla färdigheter för att ta hand om barn och föräldrar samtidigt som de tar hand om sin egen psykiska hälsa.

"Vi fick några övningar och verktyg att använda i vårt arbete; för att minska stressen och stödja barnens psykiska återhämtning", säger Oksana. "Jag använder också dessa övningar själv, det har hjälpt mig mycket", berättar hon.

Samtals- och konstterapi

Utöver deras stöd, och tack vare War Childs finansiering, infördes även professionella psykologsessioner på härbärget. Barnen har möjlighet att en gång i veckan delta i en drop in-session. "Jag gillar psykologen", säger Roda. "En gång när hon kom på besök gjorde vi en leksak. Det är en liten pinngubbe gjord av lera, pinnar och duk".

För det mesta sover Roda gott, men ibland har hon en mardröm om raketen hon såg flyga. "Jag tänder lampan, kramar min lerleksak och sedan känner jag mig trygg", säger hon.

Önskan om att åka hem

Roda utstrålar hopp och motståndskraft, men den senaste upptrappningen av våld i Ukraina gör henne orolig: "Jag har mycket roligt här. Jag har många vänner. Vi har många äventyr varje dag. Men jag saknar min hundvalp, jag saknar havet, jag saknar Odessa. Nu önskar jag varje dag att jag får åka hem igen", säger hon.

Och när vi frågar Oksana om barnens förhoppningar och drömmar för framtiden är svaret enkelt. "Det är ingen svår fråga", säger Oksana. "Allt de vill är att komma hem. Allt de vill är att få ett normalt och tryggt liv.‘’

‘’Mitt folk har på ett hjältemodigt sätt tagit sig an utmaningen, och vi kommer att fortsätta att göra det, men vi är trötta. Det är inte så lätt att leva i den här tiden."

Vår dröm är att alla barn ska kunna leva det liv de vill ha. Där de är fria att leka. Fria att växa. Fria att vara. På internationella barndagen firar vi motståndskraften hos barn som Roda som håller kvar sina drömmar mitt i ett krig.