Att använda vetenskap för att minska det psykologiska lidandet hos barn i krig

Intervju med Mark Jordans

Användningen av vetenskap för att dramatiskt omforma humanitärt bistånd har drivit på Jordans arbete från början. Som forsknings- och utvecklingsdirektör på War Child, såväl som en erfaren barnpsykolog, kom han först in i sektorn 1999 i Nepal där han grundade TPO Nepal. Här utnyttjade han forskningens kraft för att utveckla och utvärdera insatser utformade för att förbättra den mentala hälsan hos människor som lever mitt i fattigdom och motgångar. Det var också där han först kom i kontakt med Institute of Psychiatry, Psychology & Neuroscience vid King’s College London. Cirka 23 år senare – med rekordhögt antal barn som bor i aktiva krigszoner – har hans arbete aldrig varit viktigare.

Du har ägnat din karriär åt att förbättra barns mentala hälsa. Varför?

-Den globala psykiska hälsokrisen – särskilt bland ungdomar – är verklig och eskalerande. Ändå går för närvarande mindre än 1 % av det totala utvecklingsstödet till psykisk hälsa och psykosocialt stöd.

Min fråga är: hur kan vi tillgodose grundläggande behov som mat och vatten samtidigt som vi minskar det psykiska lidandet för barn i krigsområden?

Ett heltäckande vårdsystem – bestående av en uppsättning evidensbaserade insatser – måste tillhandahållas, och det är vad mina kollegor och jag arbetar med.

Och varför vetenskap? Visst har barn i krigszoner inte tid att vänta?

-Allt kommer tillbaka till den grundläggande frågan: hur vet vi att vi gör bra ifrån oss? Genom att utvärdera våra insatser och använda stark bevisföring för att bevisa att dessa fungerar, håller vi oss själva mot de högsta standarderna. Och det är vi skyldiga de barn vi stödjer.

För att svara på frågan – ja, många barn i krigszoner behöver omedelbart psykologiskt stöd – de flesta får ingenting alls. Men vi måste se till att det blir rätt.

Låter som humanitärt bistånd 2.0. Är det en korrekt beskrivning?

-Jag kommer att vara ödmjuk inför det där. Jag tror att det är ett relativt nytt tillvägagångssätt för humanitärt bistånd – och något som jag tror på. Men det finns ett stort antal humanitära arbetare som kommer att hävda att vi inte har tid att investera i forskning.

Mitt argument är att vi måste veta vad som fungerar, hur det fungerar och hur vi kan implementera det effektivt i stor skala med bibehållen kvalitet. Det betyder naturligtvis inte att organisationer som War Child ska sitta och vänta på att bevisen ska trilla in. Men det ger möjligheter att optimera och öka det stöd som erbjuds till barn, deras vårdgivare och deras samhällen. Genom att samarbeta kan vi nå fler barn på fler platser med beprövat stöd – även med mycket begränsade resurser.

Vad hoppas du få ut av ditt fortsatta samarbete med King’s College London?

-Genom min tjänst vid Institutet för psykiatri, psykologi och neurovetenskap kan War Child arbeta tillsammans med andra akademiker, framför allt inom området psykisk hälsa, för att utbyta kunskap och gemensamt bedriva forskning i konfliktdrabbade länder runt om i världen.

Jag ska ge ett exempel…

Förra året gick de två organisationerna samman för att genomföra ett randomiserat kontrollförsök, där vi kunde visa att vårt flaggskeppsstöd för vårdgivare hade minskat stressnivåerna bland vårdgivare och följaktligen förbättrat föräldraförmågan hos syriska flyktingar i Libanon. I sin tur förbättrar det deras barns välbefinnande.

Ett annat exempel – en War Child-forskare håller för närvarande på att utveckla en intervention som syftar till att minska stigma bland barn i konfliktmiljöer. Institutet har en forskargrupp som är specialiserad på stigma så återigen kan vi arbeta tillsammans och lära av varandra.

Du nämnde att mindre än 1 % av all humanitär hälsovårdsfinansiering går till psykosocialt stöd. Känns det inte som att du ständigt möter en tegelvägg?

-Om man tittar på var mental hälsa och psykosocialt stöd står globalt idag, jämfört med för 20 år sedan, är det fenomenalt annorlunda. Det står på agendan för humanitärt bistånd och utveckling och övervägs i politiken. Metoder som utvecklas i låginkomstländer tas nu upp och testas, även i höginkomstmiljöer som New York City för att ta itu med månadslånga väntelistor.

Också – och covid-19-pandemin förtjänar ett omnämnande här – tabut kring mental hälsa minskar. För första gången i historien kan människor över hela världen relatera till det.

Jag håller med, det har inte lett till stora förändringar – när det gäller finansieringen för mentalvårdstjänster över hela världen – men det finns definitivt en rörelse.